Ja, det ar minsann inte latt. Jag ar ingen manniska som oppet sitter (eller overhuvudtaget) och tjatar om kanslor eller behover ventilera/prata ut och sant trams. Det ar for mesar (tyckte jag innan i alla fall). Men det ar ganska bra att fa utlopp for sin ilska eller frustration. Annars sitter man och haller pa det och blir irriterad eller mar samre. Aven om jag hallt mitt "privatliv" borta fran bade facebook och andra sociala medier, sa vet val en del manniskor vad som hant eller lite grann som hant. Jag tycker inte heller det ar ratt stalle att skriva vissa saker pa, en del manniskor lever sitt liv genom facebook och skriver om precis allt dar. Och saklart far dem gora det om dem vill, men jag ar mycket, mycket mer fortegen om mitt liv. Jag tanker inte skriva om det har, mojligen i minsta mojliga man. For saker som kommer att "intraffa" i framtiden, ja da far det inte ligga mig i fatet att jag skrivit om detta eller detta. Om man sa sager. Valdigt kryptiskt skrivit. Men sa ar det. Nyfikna manniskor kan ga och lana en bok pa bibblan.

 

Men tillbaka till min huvudrubrik!

 

Jag var pa mote i formiddes, ett steg i ratt riktning. Borde det vara i allafall. Det ar oerhort deprimerande att behova syssla med sant bara veckorna innan jag ska foda en liten bebis. Jag vill inte heller ge denna manniskan utrymme i mitt liv, inte mer an vad som kravs. Men vet ni, det ar lattare sagt an gjort. Bara nu har jag gett den manniskan utrymme. Jag skriver om denna manniskan. Denna manniskan har saklart ett namn, men det har jag inte lust att skriva. Kanske manniskan till och med laser detta? Men vad borde jag bry mig? Det ar min blogg och mitt liv. Jag tanker inte hemlighalla eller vara radd for att an en gang fa min dator hackad eller overvakad. Go ahead! Be my fucking guest.

 

Nu blev jag ganska negativ, men det ar som sagt fan lattare sagt an gjort. Jag har en underbar liten unge som betyder mest for mig i hela varlden. Och det ar allt som betyder nagot. Tillsammans kommer vi fa ett bra liv.

Vi lag vakna kl. 5 imorse och bara lag i sangen. Han lag dar med sin lilla, lilla hand i min och viskade mamma. Och sa rullade han over och la sig pa min arm och burrade in sig. For att sedan somna om.

Det gor livet vart att leva. Och det far mig att tanka positivt och sla ifran mig all ilska och besvikelse jag ibland kanner. For nar man ar arg, besviken, lurad eller vad fan man nu ar. Inte fan tanker man glada tankar eller att livet faktiskt kan bli battre. Men det far jag trana pa.

 

Igar var en bra dag. Inte ett moln pa min himmel. Och idag ska bli minst lika bra. En dag i taget.

Nu ska jag passa pa att dricka oboy och ata varma mackor for min lille sprattis sover gott.

 

Och nej, jag ar inte psykfall som har bra eller daliga dagar. Men jag ar nojd med livet. Det blir battre. Och den som skriver "ring om du vill eller jag finns har bla bla" far stryk. Det ar detsamma som att saga "jag beklagar sorgen" till nagon vars barn eller man dott. Det gor ingen skillnad. Ett par ord gor ingen skillnad och det far inte den manniskan att ma battre. Det ar vad jag tycker!